Lars

Jag kunde kanske blivit bagare? När handen arbetar är tanken fri. De oväntade lösningarna på frågor man gått och funderat på brukar få sin lösning när händerna är sysselsatta. Men jag blev inte bagare, jag började tälja i trä.

Trä är som de flesta material – man behöver bekanta sig med det för att kunna bearbeta och forma dem. Materialet kräver att jag är lyhörd. Vissa former går inte. Materialet säger ifrån. När jag klyver virket för hand, vet jag att klyvsnittet följer fiberriktningen och då tillåter materialet förvånansvärt mycket böjning om det är en svepask jag vill göra. Jag kan inte tillverka något utan att lämna utrymme för materialets rörelser.  Trä rör sig rytmiskt som flera andra naturliga fenomen som ebb och flod, som temperaturen mellan dag och natt, som luftfuktigheten mellan vinter och sommar. Det måste jag som träslöjdare förhålla mig till.

Ett krokigt träd, som ur det konventionella skogsbrukets synpunkt är i princip värdelöst, kan vara det mest utsökta ämnet till en slev. Med enkla handverktyg följer jag träets fiberriktning. En träsked kan då göras tunn och behaglig. Frukosten blir en bra start på dagen om den äts med en välgjord träsked.

Jag målar en del av det jag gör. Helst med äggoljetempera. Jag målar med mager tempera, många, tunna färglager. Då kan jag få precis den yta och lyster på den skurna ytan som jag vill. Ibland förgyller jag detaljer med bladguld.

Resultatet blir slöjd som kan brukas eller beskådas. Sakerna håller länge och användning brukar göra dem vackrare. Det blir brukaren som på så sätt gör sakerna färdiga, ger dem sitt slutliga uttryck.

Jag har slöjdat i trä i mer än 25 år, mer eller mindre yrkesmässigt. Jag delar min tid för att på halvtid arbeta med slöjd- och hantverksfrågor som länshemslöjdskonsulent i Örebro län.

Förutom mitt eget slöjdande, leder jag kurser, undervisar, håller föredrag, skriver texter om slöjd och intresserar mig just nu för bevarandefrågor som rör slöjd och hantverkskunskaper.